Detta är min röra

Oceans apart, day after day
And I slowly go insane
I hear your voice on the line
But it doesn't stop the pain
If I see you next the never
How can we say forever

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here, waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here, waiting for you

Jag älskar dig Emil!

Over and out
Din Hanna

Va trött jag blir! Att jag aldrig lär mig! Jag hade skrivit ett jääääätte långt blogginlägg och så klart låser sig sidan och allt försvann.. Blir oftast inte lika bra när man ska försöka återberätta det igen men jag ska försöka!

Igår var jag extremt uttråkad och hade varit inne i den här lägenheten alldeles för länge. Så jag bestämde mig för att ta en promenad för att utforska Varberga lite mer. Nog för att det är lite läskigt då jag inte riktigt vet vad det är för område men jag tänkte att jag kan inte gå runt och vara rädd när det är ljust ute så jag tog på mig träningsskorna och gav mig ut. Varberga är stort! Jag hittade nummer på huse ända till 168! Men vid de huset hittade jag något ännu bättre, en skog! Med ett elljusspår i! Åh jag som älskar att gå i skogen och inte på asfalt. Så jag svängde in där och verkligen kände hur härligt det var och efter ett tag hände det.. Det ofattbara.. jag kom på mig själv med att springa! Jag som hatar att springa?! Eller?! Jag började fnissa för mig själv när jag kom på vad jag höll på med…. Men så skönt var det när jag kom hem genomsvettig och fick duscha och dricka ett stort glas isvatten!

Så idag tänkte jag att nu jäklar ska jag ut igen. När jag kom ut på vår gård var det mer folk än vanligt där och konstigt nog mycket mer svenskar än vad det brukade vara. Alla var ute och gick precis som om de var på väg mot något (men det fattade jag först senare..) Så jag tog samma väg som igår och när jag kom in i skogen började jag jogga. Idag hade jag ipoden med mig laddad med massa tempomusik så det gick nästan lättare. Jag sprang och var inne i min egen lilla värld när jag fick syn på 3 personer i gula västar, jag tänkte inte mer på det utan att det kanske var någon slags förening som var ute eller något. Så jag sprang vidare och när jag kom runt en kurva fick jag se. Tydligen var det ett springlopp som heter Blodomloppet just idag, just där jag sprang. Där stod nämligen publik på båda sidor av spåret jag sprang på, typ 100 muggar vatten och massa fler gula västar folk. HAHA, snacka om att jag skämdes! Men men jag lig mot alla och saktade ner till power-walk och gick snabbare än någonsin hemåt. När jag kommit utom synhåll stannade jag och fick ett skratt-anfall. Ett typsikt Hanna-är-trött-skratt-anfall, Emil tycker btw att jag tjuter när jag skrattar så. En man med icke-svensk bakgrund stannade upp och tittade på mig och sen började han skratta han med. Så hjärtligt skratt, man såg hans enda tand. Sen gick jag vidare hemåt. Och hemma utanför vår gård var det en speaker och massa publik.  Sånt här händer bara mig. Haha, man kan inte annat än att skratta åt det!

Men jag undrar vad som har hänt med mig. Kanske är det rastlösheten och min brist på socialt utbye som gör att jag vill springa, eller så är det bara höst igen. Dags att tag i sin kropp igen, tänk hur fit jag var när jag träffade Emil. Men sen blev jag kär och blev mig lik igen, rund och go! Jag har lovat mig själv att börja med GI igen efter Nollningen är slut, ingen idé att hålla på när man ska festa en del ju!

Tack och lov att Erika kommer hit på Söndag, annars hade jag nog tynat bort! Sen kommer Emil om en vecka också, gud va jag saknar honom! Längtar efter att vara med honom i vår lägenhet!

Det var allt för nu, jag bloggar ibland iaf!

Skänker en tanke till Carro också, som åker till Indien på fredag, Jag hade aldrig vågat!

Over and out

Hanna